Under 1970-talet stod den så kallade Församlingstillväxtrörelseni centrum på ett särskilt sätt. Den ville vara en hjälp och ett svar på det rop om hjälp som kom från de historiska kyrkorna och samfunden. Dessa hade blivit dysfunktionella och antalet kristna minskade i en föränderlig tid.

Under 1980-talet skedde en förskjutning från tekniska förslag till lösningar till andliga. Dessa betonade snarare det organiska än det organisatoriska. Det kom att handla om smågrupper i allmänhet, om Andens gåvor men enare också om Andens tjänster. En mängd olika modeller växte fram och de hänvisade som oftast till Apostlagärningarna.

Den nyapostoliska reformationen är närmast ett samlingsbegrepp. Här ryms olika modeller men de har det gemensamt att de vill kombinera det andliga och det tekniska, både organism och organisation. Under begreppet ryms postsamfundskyrkor, oberoende församlingar, karismatiska församlingar, förnyelseförsamlingar, gräsrotsförsamlingarn, neosamfundskyrkor ofta går de under termen det nya paradigmets kyrkor. Rörelsen växer fram från och med 1990-talet.

C Peter Wagner har i boken Kyrkbävning - den nya apostoliska reformationen som skakar om dagens kristehet hänvisat till forskare som menar att det redan år 1996 fanns ungefär 1 000 församlingar som kallade sig för apostoliska. Han nämner för Europas räkning Manna Church i Lissabon, Portugal, Kensington Temple i London, England och Faith Church i Budapest, Ungern.

De nyapostoliska församlingarna är inte demokratiska. det är pastorn som formar visionen. Han är ledaren och fattar de viktiga besluten. Pastorn är kallad på livstid och bygger en ledargrupp runt sig. Pastorn utser sin efterträdare. Han har med andra ord en apostels ställning.

Se också boken: Cartledge, David Den apostoliska revolutionen